Jag har tillbringat större delen av mitt liv bland hästar.
Jag vet hur det låter när en otålig travhäst tycker att frukosten är försenad. Jag känner igen ljudet av en lös sko och kan avgöra på femtio meters håll när någon har glömt att stänga en boxdörr ordentligt.
Och jag har en ganska bestämd uppfattning om hur arbetet i ett stall ska skötas.
Man behöver bra hästar, ordentliga stövlar och en skottkärra som rullar rakt.
Det har fungerat i alla år.
Varför skulle vi ändra på det?
En skottkärra har aldrig behövt laddas
Det var ungefär så jag uttryckte mig när en yngre kollega föreslog att vi skulle skaffa ett eldrivet arbetsfordon.
Han hade tydligen sett någon smart liten maskin som kunde transportera foder, redskap och annat mellan stallbyggnaderna.
”Vi skulle spara massor av tid”, sa han.
Jag tittade på honom.
”Vet du vad som också transporterar foder?”
Han skakade på huvudet.
”En skottkärra.”
Jag var ganska nöjd med det svaret.
Han såg mindre imponerad ut.
Men jag hade ju faktiskt en poäng.
En skottkärra behöver varken laddstation, batteri eller instruktionsbok.
Den fungerar så länge någon orkar skjuta den framför sig.
Och där började väl egentligen problemet.
Det är inte hästarna som gör mig tröttast
Folk som inte arbetar med hästar tror ibland att vi mest står och klappar dem hela dagarna.
Det låter trevligt.
Verkligheten ser lite annorlunda ut.
Det ska mockas, fodras, sopas, fyllas på vatten och transporteras saker från den ena änden av anläggningen till den andra.
Och när allt det är klart?
Då börjar själva arbetet med hästarna.
Jag älskar det.
Det gör jag verkligen.
Men efter en lång dag kan även den mest envisa stallmänniska känna att ryggen har vissa synpunkter på tillvaron.
Särskilt när man har kört samma sträcka med en tung skottkärra ungefär sjutton gånger.
Inte för att jag skulle erkänna det högt.
Åtminstone inte inför den yngre kollegan.
När utvecklingen körde förbi mig
En morgon stod det ett litet eldrivet arbetsfordon på gårdsplanen.
Kollegan hade ordnat så att vi kunde prova det.
Jag gick ett varv runt maskinen.
Tittade på hjulen.
Lastutrymmet.
Reglagen.
”Jaha”, sa jag.
Det är ett mycket användbart ord när man inte vill visa att man är nyfiken.
Vi gick igenom hur fordonet skulle användas och vilka säkerhetsrutiner som gällde. Sedan fick jag prova att köra en last med fodersäckar mellan byggnaderna.
Det gick smidigt.
Alldeles för smidigt, faktiskt.
Ingen tung skottkärra.
Inget kämpande i motlutet.
Och framför allt kunde jag ägna energin åt sådant som faktiskt krävde min erfarenhet.
Jag började motvilligt förstå varför elektriska arbetsfordon kan vara praktiska på större hästanläggningar, där mycket material behöver flyttas varje dag.
Inte för att ersätta människorna.
Utan för att underlätta deras arbete.
Hästar uppskattar också lite arbetsro
En annan sak som överraskade mig var hur pass tyst fordonet var.
På en travanläggning händer det mycket, och hästar kan reagera på både ljud och rörelser.
Ett tystare fordon kan därför vara en fördel jämfört med vissa motordrivna alternativ, även om man förstås alltid måste köra lugnt, hålla avstånd och ta hänsyn till djuren.
Hästar är individer.
Den ena bryr sig knappt om en traktor.
Den andra kan tycka att en ovanligt placerad hink är det mest misstänkta föremål som någonsin existerat.
Det gäller alltså att använda både omdöme och sunt förnuft, oavsett vad man kör.
Och ska man välja ett arbetsfordon behöver man förstås också fundera över lastkapacitet, underlag, räckvidd och hur laddningen ska fungera i den dagliga verksamheten.
Det är ingen idé att skaffa något som ser imponerande ut om det inte klarar arbetsuppgifterna.
Det gäller för övrigt både maskiner och travhästar.
Jag erkänner ingenting. Nästan.
Efter några dagar började kollegan bli misstänksam.
Han hade nämligen märkt att jag använde fordonet ganska ofta.
”Jaså, du gillar den ändå?”
”Den fungerar väl”, svarade jag.
”Du har ju knappt rört skottkärran.”
”Man måste ju testa ordentligt innan man uttalar sig.”
Han skrattade.
Jag låtsades inte höra.
Men sanningen var att jag hade börjat uppskatta hjälpen.
Inte minst de dagar då det var mycket att göra och tiden behövde räcka till både hästar, utrustning och allt annat som hör stallvardagen till.
Jag kommer alltid att tycka om det gamla hantverket och kunskapen som finns i en välskött travverksamhet.
Ingen maskin kan ersätta känslan för hästarna.
Men det betyder ju inte att vi måste göra varje arbetsmoment på det mest arbetsamma sättet.
Ibland är utvecklingen faktiskt ganska klok.
Även om den kommer med laddkabel.
Och nej, jag tänker fortfarande inte erkänna att kollegan hade rätt.
Inte rakt ut, i alla fall.
Jag kommer aldrig att byta bort hästarna mot en elmotor. Men om den kan köra fodersäckarna medan jag ägnar mig åt hästarna, då har vi faktiskt en vinnare.